Tervetuloa kettumaalle

Företag

Kettumaas historia

En gång i tiden kallade velkuaborna Kettumaa kort och gott för Kettu. Kettumaas gård nämns redan i jordeboken från år 1540.
I texten nedan finns Lauri Valtonens minnen från Kettumaas historia och dess invånare. Lauri är barnbarn till Kettumaas tidigare gårdsägare Johan Henrik Kettumaa (Kettus Hessu) och Sofia Victoria Kettumaa. Johan Henrik och Sofia Victoria fick fem barn, av vilka Martta var Lauri Valtonens mamma.

Kettumaas sista husmor var Johan Henriks och Sofia Victorias dotter Eeva. Hon var både husfar och husmor i huset och gifte sig aldrig. Efter Eevas död stannade Kettumaa i familjerna Pursimos och Valtonens ägo och Kettumaa delades. Den allra första sommarstugetomten avstyckades från Kettumaa redan på 60-talet, när Riitta Munninmaas pappa, sjömannen Vilho Bergelin, ville köpa stugmark på Pääsmaanpää.

 

Lauris memoarer

Kyrkogårdens minnessten

"På Velkuas kyrkogård fanns en minnessten, vars text förvånade dem som inte kände det velkuabornas sätt att tala. På minnesstenen stod det ungefär såhär: "Här vilar två rävungar. Vila i frid". Det var fråga om pojkar som fötts på Kettus (rävens) ö, d.v.s. människor och inte några djur."

 

Kettus Hessu hostade mycket, hade ett personligt skratt och tog gärna en sup

"Det äldsta husbondfolket på Kettumaa, som det finns muntlig tradition om i Velkua, är "Kettus Hessu" Johan Henrik Kettumaa och hans fru Sofia Victoria Kettumaa. Kettus Hessu var en liten och smal man, som hostade något ofantligt. Hans speciella skratt fastnade i mångas minne. Hessu dog år 1935.
Kettus Hessu var ingen riktig arbetsnarkoman. Han var lite sådär hjälplös och även lite begiven på sprit. Kettumaa var en ensamgård, så de fick behålla alla pengar för notlagens hyror. Eftersom pengarna inte behövde delas med byn, hade man råd med sprit också.
Sofia Victoria var i sin tur en driftig husmor som även höll husbonden i skinnet"

"Kettumaas långfärdssegelbåt var speciellt bra att segla med.  När Kettus folk seglade till Åbo i sommarhettan för att föra handelsvaror, blev Hessu alltid väldigt frusen. Han måste få något värmande av frun. Frun gav åt honom av det i lagom ransoner"

 

Kettus Paskmakki blev vitt känd

Kettumaas gård var allt som allt 140 hektar stor. Huvudön, d.v.s. Kettumaa, var 119 hektar stor, varav 7 hektar bestod av åker. På Kettumaa fanns bl.a. en populär sandstrand och hasselträd. Till Kettumaas gård ingick även en 10 hektar stor ö som hette Koukkuri och som låg åt Korpo-hållet. Kettumaas får betade där på somrarna.

"Alltid när Kettumaas folk reste till Koukkuri med sina får och tjänstefolk, hade man kisspaus på en viss liten ö under färden. "Kettus Paskmakki" blev ett vedertaget namn på ön. Ön var känd med det namnet till och med bland iniö- och korpoborna. Den var vitt känd och är nog det fortfarande."

 

På Kanadas skogshyggen

Aarni, ett av Johan Henriks och Sofia Victorias barn, åkte till Kanada år 1924 med målet att bli rik snabbt.

"Aarni jobbade på Kanadas skogshyggen, men lyckades nog inte med att bli rik. Han gifte sig aldrig och kom inte tillbaka till Finland. Han skickade kortfattade kort till sina släktingar och även några paket under kriget. Men efter hans död kom det bara ett meddelande till Velkua, där det stod att den avlidnes egendom och begravningskostnader motsvarade varandra."

 

Eeva var en energisk och generös husmor

"En av Kettumaas söner, Eino, drunknade vid 24 års ålder när han på postfärden föll igenom isen tillsammans med Saima. Saima räddades dock. Då både Eino och Aarni var borta, var dottern Eeva tvungen att komma tillbaka till Kettumaa för att jobba och ta hand om huset. Hon tog även hand om sina föräldrar ända till slutet.

Kettumaas sista husmor, Eeva, var en karaktärsstark, flitig kvinna. Hon var både husfar och husmor i huset och gifte sig inte. Hon pratade en särskilt vacker dialekt.

Kettumaa besöktes av mycket sommarbåtfolk, som Eeva tog väl hand om. Hon var en mycket generös, men noga människa. Kettumaa var på ett sätt sin tids populära ställe för lantgårdsturism.

Eeva krävde att alla som fiskade och plockade bär på Kettumaas vatten och mark skulle be henne personligen om lov. Alla som bad fick lov, men olovliga fiskare fick känna av vem som bestämde på området.

En gång hade några olovliga bärplockare gått vilde på Kettumaa och de frågade Eeva var de kunde hitta sin båt. Eeva låtsades vara vänlig och förde de olovliga vandrarna avsiktligt till helt fel sida av ön, kom Lauri ihåg. På gamla dagar flyttade Eeva till Nådendal och efter henne har det inte funnits någon åretruntbebyggelse på Kettumaa."

 

Pääsmaanpääs Feetu

"På Kettumaa fanns det en gång i tiden en speciell torpare vid namn Fredrik Lilja, d.v.s. Pääsmaanpääs Feetu. Han brukade arrenderad mark och höll stängslet runt torpet i särskilt bra skick. Kettus Hessu var dock bekymrad över att Feetu flyttade stängslet varje år i samband med reparationerna och utvidgade på detta sätt sin egen tomt utan lov. Hessu påpekade detta för Feetu, men Feetu brydde sig inte ett dugg om det. Han konstaterade bara att vi kan väl byta marker, om du tycker att jag har ett för stort område för torpet."

På Kettumaa firades även notfiskefester med dans och ordnades fastlagsjippon och flera bröllopsfester.